Du har tillbringat timmar, kanske till och med veckor, med att böja dig över ett bord. Du har sorterat kanter, grupperat färger och letat efter den där svårfångade biten som verkade ha försvunnit i tomma intet. Till sist placerar du den sista biten. Tillfredsställelsen är enorm, men den följs snabbt av ett dilemma: vad gör du nu?

Det finns ett tydligt ögonblick av triumf när du knäpper den sista biten av ett pussel på plats. Du lutar dig tillbaka, tittar på hela bilden och känner en våg av tillfredsställelse. Du har antagligen tillbringat timmar – kanske till och med dagar – böjd över ett bord och sorterat igenom hundratals kartongformer för att sammanställa ett vackert landskap eller ett komplext konstverk. Men nästan omedelbart kommer en fråga: 'Vad nu?'

Du har förmodligen tillbringat en regnig söndagseftermiddag böjd över ett bord och sorterat igenom hundratals kartongbitar. Det finns en specifik tillfredsställelse i att hitta två former som låser ihop perfekt. Men när du satte ihop det där landskapet eller den berömda målningen, stannade du någonsin upp och frågade: Varför kallas det egentligen ett pussel?

Det finns en specifik typ av tillfredsställelse som kommer med att knäppa den sista biten av ett 1 000-bitars pussel på plats. Du lutar dig tillbaka, beundrar hela bilden och känner en känsla av prestation. Men nästan omedelbart kommer en fråga: 'Vad nu?'

När fyllde du senast i ett pussel? För många av oss är pussel en nostalgisk del av barndomen eller en lugn aktivitet som sparas till en regnig dag. Men tänk om det enkla, skärmfria tidsfördrivet faktiskt var ett kraftfullt träningspass för din hjärna?